Sköna familjen!

Smarrigt med glass, dock på tomma tallrikar, då vi kom på att vi skulle filma ungefär 5 minuter efter att alla ätit upp :)

Sommar

Häromdagen gick jag raka vägen ner till damernas efter att jag anlänt med tåget till Varberg efter jobbet. Ett glas rosé i handen och Sommarpratarna i öronen, bara jag och havet. Det var fint. Det var en ljuvlig eftermiddag med vindstilla, blankt hav och den behagliga eftermiddagssolen kändes så mjuk. Även om man jobbar så kan man njuta av det vackra livet, bara passa på!

Solid-avslutning

Österlen

Längtan

Nu har jag fått lust att blogga igen. Den lusten kommer ungefär sidådär en gång i halvåret, varar i några veckor, och sen blire paus igen. Det blir oftast nytt utseende vid varje nystart, för jag har tröttnat på det gamla efter att jag gått in hundramiljarder gånger (kanske även ni) på min egna blogg och läst samma rubrik ("att vänja sig") om och om igen, i hopp om att det hänt något nytt.

Jag har fått en lust att skriva, bara skriva av mig lite. Fast jag vet inte vad. Förutom en sak.

Jag önskar att var och en tar sig en funderare på vad man faktiskt har runtomkring sig.

Se det fina i livet. Exakt just nu.

• De fina människorna i ditt liv, vänner & familj, som finns där för dig i vått och torrt.
• Den ljuvliga växtligheten som just nu luktar gudomligt.
• Solen som värmer ditt ansikte, eller vinden som tar tag i dig på promenaden.
• Den tysta stund på dagen där du sitter ner med en kopp kaffe.
• Det fina med att göra något för någon annan. Uppmuntran, stöd, en hjälpande hand.
• Möjligheten att få leva ett liv på denna jord.

Det är vad jag jag tänker på idag.

[ att vänja sig ]

"Man vänjer sig vid allt, till och med fula barn vänjer man sig vid", var det en man som sa...

Det är fascinerande på nåt sätt hur vi människor vänjer oss fort. Vid något vi först inte alls skulle kunna tänka oss.

För ett halvår sen blev det klart att min avdelning skulle flytta ner till Falkenberg. Först fick jag nästan panik och ångest. Men ganska snart hade jag vant mig vid tanken, och nu kan jag känna att det ska bli roligt.

När lågkonjunkturen hade slagit till var alla lite smårädda och oroliga, men ganska snart hade folk vant sig och började leva som vanligt igen.

När farmor dog tror jag farfar var lite rädd för hur han skulle kunna leva utan henne. Jag tror fortfarande han saknar henne enormt, men han har vant sig både i tanken och i verkligheten att leva som han gör nu.

Det är nog en överlevnadsinstinkt vi har i oss. På något sätt gör vi så att vi ska trivas i situationen vi hamnat i.

[ var får de allt ifrån? ]

De senaste dagarna när jag vistats ute offentligt bland folk så håller jag koll på män från arabländerna. Om det kommer någon som ser extra tjock ut så blir man lite orolig. Jag kan inte förstå alls varför det sker. Vad händer i deras huvuden när de har fru och barn (och dessutom hävdar att det är deras livs dröm) men helt plötsligt går och spränger sig själv.

En tanke som har slagit mig extra mycket det senaste är att "du vet inte om du lever imorgon, så ta vara på livet". Den klassiska tanken, som är en väldigt bra tanke. Men det känns ju trist att en rädsla för att bli söndersprängd ska få mig att tänka så, eller?

[ hört på tåget ]

Tjej ~16 år:

- På jul firar man att Jesus dog..... eller nej, han föddes väl då?
- Halloween firar man för att han dog.
- Och på påsk firar man att han återuppstod.

[ meningslösa funderingar ]

Idag har jag varit hos tandläkaren och lagat ett hål. Hon sa att det var så djupt att lite till och jag hade behövt att rotfylla. Puh! Hon slipade även till mig söndergnisslade tänder.

Iallafall, när man ligger och väntar där i stolen så börjar tankarna snurra. Den där salivsugarrn, varför är den krullad? Den ser liksom ut som en sån där lakritssnurra, fast vit. Varför just den formen?

Varför pratar tandläkarna i gåtor med varandra? Man kan nästan tro att de planerar att göra något som de inte förberett en på. Bara så att det ska låta bra liksom.

Sen en fråga som jag ställer mig varje gång jag är hos tandläkarn, och som jag tror vi alla ställer oss. Varför pratar de med en och ställer massa frågor när man har hela munnen full med bomull och slemsugande slangar?

[ det hörs och syns hur du mår ]

Vi fick en skön kommentar till oss på jobbet för några dagar sen. Vi hade tänt ljus och lyssnade på julmusik och hade det allmänt trivsamt. Då kommer kvinnan förbi. Kvinnan som jobbar i rummet bredvid ibland men som varje gång går med raska steg förbi med näsan i vädret och aldrig hejar eller säger något. Förutom denna gången.

"Oj, här firar vi jul så det nästan blir pinsamt!"

Jaha? Och hur var namnet?

Man märker så tydligt när en människa mår bra både på insidan och utsidan, och trivs med sig själv. Detta vänliga, balanserade och respektfulla agerande mot andra. Det märks också tydligt när någon inte mår bra eller trivs med sig själv. Det snackas bara massa skit om andra, svårt att uppmuntra andra och man har en orolig själ.

Jag hoppas denna kvinnan, vad hon nu heter, inser en dag att ingen är mer värd än den andre.